Go square go!
Slänger mig med begrepp som biologism, socialdarwinism, sociobiologi och dikotomi. Och låtsas att jag förstår precis vad de betyder.
Idag var jag på en tvåtimmar lång genusföreläsning. Hamnade bredvid två tjejer av studietypen "Överstrykningspennan är min bästa vän". Det var ett fasligt sjå med att ta av korkar, dra gnisslande streck, sätta på korkar, ta en ny färg, upprepa proceduren osv osv..
Själv tillhör jag kategorin "Vi som skriver som krattor, med stolthet." Jag lever fortfarande på det jag hörde av en killkompis i högstadiet. Han sa att slarvig handstil var ett tecken på högt IQ. O ja! Det är väldigt roligt när man upptäcker att grannen sneglar i ens anteckningar tre gånger, för att till slut viska frågandes "Eh, vad var det hon sa?", efter att ha gett upp hoppet om att tolka krumelurerna.
Det får mig att känna mig lite bohemisk och nonchalant. Måtte ni ge mig en örfil den dagen jag kommer med en uppsättning pennor i glada färger till en lektion.
Lyssnar nu på James Allans makalösa stämma och den akustiska sessionen med Glasvegas från Obaren. Gitarristen spelar fel lite stup i kvarten (antar att det beror på en öl eller två) och det hela känns väldigt charmigt. Som ett nervöst, stapplande, darrande första folkis-öppen-scen framträdande. Och jag blir lite nostalgisk och drömmer mig tillbaka till deras spelning på Way out West förra året. Åh!
Idag var jag på en tvåtimmar lång genusföreläsning. Hamnade bredvid två tjejer av studietypen "Överstrykningspennan är min bästa vän". Det var ett fasligt sjå med att ta av korkar, dra gnisslande streck, sätta på korkar, ta en ny färg, upprepa proceduren osv osv..
Själv tillhör jag kategorin "Vi som skriver som krattor, med stolthet." Jag lever fortfarande på det jag hörde av en killkompis i högstadiet. Han sa att slarvig handstil var ett tecken på högt IQ. O ja! Det är väldigt roligt när man upptäcker att grannen sneglar i ens anteckningar tre gånger, för att till slut viska frågandes "Eh, vad var det hon sa?", efter att ha gett upp hoppet om att tolka krumelurerna.
Det får mig att känna mig lite bohemisk och nonchalant. Måtte ni ge mig en örfil den dagen jag kommer med en uppsättning pennor i glada färger till en lektion.
Lyssnar nu på James Allans makalösa stämma och den akustiska sessionen med Glasvegas från Obaren. Gitarristen spelar fel lite stup i kvarten (antar att det beror på en öl eller två) och det hela känns väldigt charmigt. Som ett nervöst, stapplande, darrande första folkis-öppen-scen framträdande. Och jag blir lite nostalgisk och drömmer mig tillbaka till deras spelning på Way out West förra året. Åh!
