piñatapiñata

Hittade en novell (fast jag skulle nog föredra att kalla den för saga) som jag skrev på gymnasiet för cirka fem år sedan. Den har alltid legat nära hjärtat på nått vis. Nu tänkte jag att den skulle få stiga ur sin dammiga skrivbordslåda och beskådas av fler ögon än dammråttornas. För ord är till för att läsas. Hoppas ni tycker om den.

Vindspel

Den vassa kanten sjönk djupare ner i den bleka huden och den delade sig sakta, cell för cell. Blodet sökte långsamt sin väg uppåt och ut till det skarpa lysrörsljuset. Smärtan kom som en befrielse, sakta spred den sig i hennes kropp. Tröstande. Efteråt gick hon ut på balkongen. Det snöade ute. Det var kallt. Hon satte sig på bordet, kröp ihop och lade armarna om sina knän. Utanför fönstret virvlade och föll snöflingorna tätt. Av någon anledning kom hon att tänka på sagan om Rapunzel, hon som satt fast i ett torn och hade långt blont hår. Hon fnös.

”Jag är en urban prinsessa, fångad högst upp i en skyskrapa.”

Men hon hade inget långt, blont hår som prinsessan i sagan. Hennes var kort, svart, ”Onyx” stod det på flaskan.

”Lika mörkt som min själ” brukade hon tänka.

Hennes naglar var nedbitna, hon brydde sig inte. Hon fortsatte bita på dem. Hon tittade på sin arm, den med ärren. Det var inte många. Hon var en nybörjare. Men hon hade redan upptäckt tjusningen, rakbladet var redan hennes närmsta vän. Hon visste att det var självdestruktivt. Men å andra sidan, allt det som skulle hjälpa henne (psykologen, kuratorn, medicinerna) hade misslyckats. De hade bara sett skalet, det som fanns på ytan. Rakbladet såg hennes innersta. Det må vara destruktivt i andras ögon, men för henne var det det enda som verkligen hjälpte.

Prinsessan blickade ut över sitt kungarike. Snön föll lätt och täckte det med en tunt lager vitt.

”Nästan som ett riktigt sagoland.”

Hon började huttra men satt kvar ändå. Nedanför henne bredde staden ut sig, husen såg små ut, människorna ännu mindre. Hon undrade över vad alla människorna nedanför henne tänkte. Vart var de på väg, vilka älskade de, var de ensamma, var alla ensamma, fanns det någon annan som var som henne därute? Frågorna kom i en strid ström men svaren lät dröja på sig.

Nu hade kölden målat röda rosor på hennes porslinsvita kinder så hon gick in i den kyliga värmen av ett hem utan kärlek. Hennes mor låg på soffan, hennes far satt på golvet lutad mot väggen. Kanylen satt fortfarande kvar i hans arm. Bådas ögon var slutna, andetagen tunga. Bordet var fullt av tabletter och sprutor. Hon tvingade sig förbi vardagsrummet och gick mot ytterdörren. Den gröna jackan hängde bredvid, hon lyfte den från kroken och lät den svepas runt hennes överkropp och ge henne en ytlig värme. Hon öppnade dörren och gick ut.

Vinden grep tag i henne direkt och hon tappade andan men lät sig svepas med. Färden gick längs vita gator, kantade av hus med lyckliga människor, ut mot viddernas ödsliga tomhet. Hon sveptes fram under grenar tunga och gnistrande, förbi en huttrande hare. Förbi ett fågelbo med döda ägg, en isfläck på marken, ett kvarglömt äpple. Hon svävade, fördes framåt i ett yrande paradis av vitt. Vitt, oskuldens färd. Så naivt, så rent. Precis motsatsen till henne. Men hon lät sig uppslukas av den vita världen och kände sig för första gången lugn, trots att den vilda vinden slet hennes hår. Men även vinden skulle överge henne, precis som vanligt och precis som alla andra. Den övergav henne på en bro ute på viddernas ödsliga tomhet. En bro över en snötäckt väg. Små leksaker med ljus susade förbi under hennes fötter. Allting var litet.

”Hade jag hoppat hade jag också blivit liten”

Men hon hoppade inte. Hon stod kvar på bron och fortsatte att titta ner. Men det var något som lät, ett ljud som stack ut från vindens dova susande. Någon hostade. Hon vände sig om. På andra sidan bron, bara några meter från henne, stod en pojke. Han stod precis som hon gjort för några sekunder sedan, med blicken fäst långt nedanför. Hon stirrade intensivt på hans rygg.

Den första känslan som nådde hennes hjärta var ilska. Han var en inkräktare i hennes värld. Vad gjorde han här egentligen? Nu! Vilken normal människa var ute i det här vädret? Hon var inte normal, så hon hade åtminstone en anledning. Men när hon såg på hans neråtböjda huvud, det med det blonda håret nåddes hjärtat av en annan känsla. Ömhet. Det stack till i henne, som ett hugg. Hon hade inte känt den känslan på länge, hon visste inte hur hon skulle hantera den. Det mesta i hennes liv gjorde ont, därför lät hon hennes kropp ta emot känslan som ännu en smärta.

Vinden knuffade henne framåt, hon stretade, men vinden vinner alltid. Fötterna lyftes mot hennes vilja. Sen stod hon bredvid honom och såg på hans bleka kinder med sina isblå ögon.

Han ryckte till när han märkte henne.

-          Ska du hoppa? sa hon

-          Ska du? sa han

-          Nej

En sekund

-          Om jag skulle hoppa skulle det inte vara här.

-          Var skulle det då vara?

-          Det skulle vara dramatiskt. Antagligen från en skyskrapa i stan. Eller från typ Notre-Dame i Paris. Fast det är klart, då hade man först behövt köpa en biljett till Frankrike.  Det hade nog blivit ganska dyrt.

Han var tyst och stirrade fortfarande ner på de små, susande ljusen.

-          Var skulle du hoppa då? frågade hon honom

Han stod tyst en stund. Fortfarande stirrandes neråt.

-          Jag skulle ha hoppat på något ställe som det här. Där det är tyst, stilla, ödsligt. Det skulle vara som att varsamt överlämna sig själv. Som att bli ett med det omkring en. Med det vita, med det levande, med det döda.

Sakta vände han sig om och tittade på henne. Hon ryckte till. Hans ögon var gröna. De verkade se allt som fanns inom henne, allt hon var och allt hon gjort, allt hon älskade och allt hon hatade. Allt på en gång. Hon hade aldrig sett sådana ögon.

-          Dina ögon är gröna

-          Och dina är isblå.

Hon blev tyst.

Vinden kände att det var dags att agera. Sakta blåste den liv i deras fötter, deras ben. Den styrde deras steg längre ut på vidderna, bort från bron. Vinden blåser oftast bara från ett håll. Men inte idag. Den förde dem närmre varandra, för den visste att de hörde ihop. Deras munnar sa ingenting men deras själar berättade tyst för varandra om saker som skett. Och när vinden släppte taget om dem visste de allt om varandra.

-          Följer du med mig till Paris? frågade hon sakta

-          Jag kommer alltid följa med dig, likt vinden som sakta smeker din kind.

 

Och isblå ögon mötte gröna.

 

- JN 2006 -

 

Kändes som en lämplig saga nu när alla hjärtans kommersiella dag snart infaller..