när klockan närmar sig två
Idag kunde man höra mig spela peruansk träflöjt på göteborgs närradio. Det var en väldigt udda upplevelse.
Det spatserade in en journaliststudent i Alternativ Handel-butiken när jag stod och jobbade i tisdags. Hon sa att hon ville intervjua mig. Jag fick en klump i magen men sa okej. Sen stack hon en mikrofon under snoken på mig och jag svamlade på. Sen gick vi runt i affären och tittade på saker och pladdrade på. Jag förstod nog inte riktigt att hon bandade mig då också. Men det gick bra. Sen gick hon iväg igen.
Idag sändes spektaklet. Jag satt på mitt favoritkafé på andra lång, tog på mig hörlurarna och drog igång mobilradion.
Bara introt var fantastiskt. De berättade lite kort, ungefär så här:
"I dagens program träffar vi Ahmed som flydde från Afghanistan till Sverige för fyra år sen (man hör Ahmed prata lite), vi hänger med några ut på dumpstring, då man letar efter mat i containrar (man hör miljötrollen babbla på om "nästan färskt bröd" och "vi hittar jättemycket clementiner") och lite senare i programmet hälsar vi på i en rättvis handel affär här i göteborg (MAN HÖR MIG SPELA FLÖJT OCH DET LÅTER SOM S.K.I.T) (Skrattattack nummer ett)
Följande saker rör sig i mitt huvud under tiden jag sedan lyssnar på mitt inslag:
1) Jag låter som en stockholmare och känner inte igen min egen röst.
2) Jag förundras över hur många gånger en person (=jag) kan konstatera att något är "vackert" och "handmålat".
- "Ja vi har ju det här porslinet från Palestina som är otroligt vackert... min favorit är den här kannan, med vit botten och grönt mönster..jag tror det är handmålat. Det är ju konsthantverk, otroooligt vacker"
- "Sen har vi den här barntrumman (bankar lite på den) också väldigt vacker. Även den är handmålad.."
Journalisten: "Åh, vad är det här för fina flöjter?"
- "Jaa, visst ÄR de vackra?? De är från Peru.. handmålade tror jag" (Skrattattack nummer två)
osv osv osv...
Jag ville bara strypa mig själv genom etern..
3) Less is more. Punkt. Räck upp handen om du också är en nervositetsbabblare!
När vi stod och tittade på de där flöjterna så sa hon "Kan du inte spela lite?" Vilket jag gör, och det låter verkligen jättedåligt.. Jag trodde ju inte att hon skulle sända det.. (skrattattack nummer tre)
Sen kommer det bästa. Hon avslutar genom att säga " Där hörde vi Jessica Nilsson som jobbar för att all handel ska vara rättvis." (skrattattack nummer fyra)
Så himla pretto, men så himla fint. Jag är så stolt över vår lilla affär och glad att jag fick en möjlighet att pusha för det som ligger nära mitt hjärta: Schysst handel på schyssta villkor. Fairtrade is the shit!
Så nu har man gjort radiodebut också. Herregud vad man står i. Och nu har jag ägnat hela dagen åt en seminarieuppgift som verkligen aldrig blir klar. Ska försöka snickra ihop det sista imorgon innan jag ska iväg till studievägledaren kl 11. För min hjärna orkar verkligen inte mer nu.
Avslutar med Nessmars status, som jag tyckte var så sjukt klockren.
Vad kan jag säga? Livet är rätt bra just nu.
Det spatserade in en journaliststudent i Alternativ Handel-butiken när jag stod och jobbade i tisdags. Hon sa att hon ville intervjua mig. Jag fick en klump i magen men sa okej. Sen stack hon en mikrofon under snoken på mig och jag svamlade på. Sen gick vi runt i affären och tittade på saker och pladdrade på. Jag förstod nog inte riktigt att hon bandade mig då också. Men det gick bra. Sen gick hon iväg igen.
Idag sändes spektaklet. Jag satt på mitt favoritkafé på andra lång, tog på mig hörlurarna och drog igång mobilradion.
Bara introt var fantastiskt. De berättade lite kort, ungefär så här:
"I dagens program träffar vi Ahmed som flydde från Afghanistan till Sverige för fyra år sen (man hör Ahmed prata lite), vi hänger med några ut på dumpstring, då man letar efter mat i containrar (man hör miljötrollen babbla på om "nästan färskt bröd" och "vi hittar jättemycket clementiner") och lite senare i programmet hälsar vi på i en rättvis handel affär här i göteborg (MAN HÖR MIG SPELA FLÖJT OCH DET LÅTER SOM S.K.I.T) (Skrattattack nummer ett)
Följande saker rör sig i mitt huvud under tiden jag sedan lyssnar på mitt inslag:
1) Jag låter som en stockholmare och känner inte igen min egen röst.
2) Jag förundras över hur många gånger en person (=jag) kan konstatera att något är "vackert" och "handmålat".
- "Ja vi har ju det här porslinet från Palestina som är otroligt vackert... min favorit är den här kannan, med vit botten och grönt mönster..jag tror det är handmålat. Det är ju konsthantverk, otroooligt vacker"
- "Sen har vi den här barntrumman (bankar lite på den) också väldigt vacker. Även den är handmålad.."
Journalisten: "Åh, vad är det här för fina flöjter?"
- "Jaa, visst ÄR de vackra?? De är från Peru.. handmålade tror jag" (Skrattattack nummer två)
osv osv osv...
Jag ville bara strypa mig själv genom etern..
3) Less is more. Punkt. Räck upp handen om du också är en nervositetsbabblare!
När vi stod och tittade på de där flöjterna så sa hon "Kan du inte spela lite?" Vilket jag gör, och det låter verkligen jättedåligt.. Jag trodde ju inte att hon skulle sända det.. (skrattattack nummer tre)
Sen kommer det bästa. Hon avslutar genom att säga " Där hörde vi Jessica Nilsson som jobbar för att all handel ska vara rättvis." (skrattattack nummer fyra)
Så himla pretto, men så himla fint. Jag är så stolt över vår lilla affär och glad att jag fick en möjlighet att pusha för det som ligger nära mitt hjärta: Schysst handel på schyssta villkor. Fairtrade is the shit!
Så nu har man gjort radiodebut också. Herregud vad man står i. Och nu har jag ägnat hela dagen åt en seminarieuppgift som verkligen aldrig blir klar. Ska försöka snickra ihop det sista imorgon innan jag ska iväg till studievägledaren kl 11. För min hjärna orkar verkligen inte mer nu.
Avslutar med Nessmars status, som jag tyckte var så sjukt klockren.
Jessica Nessmar äter köttbullar och njuter av att allas vår Jessica Nilsson spelar peruansk träfljöt i göteborgs närradio
Vad kan jag säga? Livet är rätt bra just nu.
