energi
Jag tror väldigt skarpt på att vi människor är sammanlänkade med varandra. Att våra energier påverkar oss. Om dina vänner mår dåligt tror jag att du känner av det. Om dina vänner tänker på eller pratar om dig tror jag att du känner det i maggropen. Människor är inte öar. Vi hänger ihop och är alla en del i ett globalt energiflöde. Det är därför det är så viktigt att omge sig med människor som ger dig energi och inte tömmer dig på den. Det är därför det är viktigt att tänka på att vara snäll mot människorna som omger dig och inte själv vara en sådan som ger dålig energi genom att vara onödigt sur, dryg eller otrevlig. Man kan såklart inte vara en solstråle varje dag, man måste få ha dåliga dagar. Men man kan försöka att inte ta ut det på människorna runtomkring sig. För ingenting försvinner. Den enda fysiklagen jag (och Lina) kan skriva under på. Inget försvinner, det bara omvandlas till något annat. Det vill säga; en sur kommentar till någon kommer antingen sätta sig i psyket på den personen och sedan spridas vidare till fler människor i en lång kedjereaktion. Tills den kommer någon som har så pass mycket positiv energi att den kan välja att inte påverkas av den eller som kan omvandla den till något positivt.
Men det jag hade i tankarna när jag började skriva var just det här med att känna av att folk som står en nära tänker på en. I helgen har jag hört från flera gamla folkisvänner. Några av dem som jag inte pratar med regelbundet men ofta tänker på och kan sakna jättemycket. Vi har alla tänkt på varandra ungefär samtidigt och saknat varandra. När man har stått varandra så nära, varit som en familj, så tror jag att man har ett starkt band. Jag VET att man har ett starkt band. Den här helgen har bevisat det.
Det finns egentligen bara EN negativ sak med folkhögskola.
Det är att man saknar alla människor man levt, andats, gråtit och skrattat med varenda dag i ett år så.jävla.mycket så man nästan vill gå sönder bara man tänker på dem.
Nu är det vår igen. Tiden då saker tar slut. Tiden då man gråter och säger farväl. De två senaste åren har jag gråtit så mycket att tårarna nästan tagit slut. Fy fan för att säga farväl. Jag vet att saker måste ta slut för att de ska kunna bli sådär magiskt bra. När saker sker under en begränsad tid så blir det mycket mer intensivt. Men herregud vad tufft det är. Speciellt för mig som verkligen tenderar att fastna i det förflutna och smeta över ett tjockt lager skimrande nostalgi vilket gör det (nästan) omöjligt att uppskatta nuet lika mycket.
Även denna våren står jag inför ett nytt farväl. Det är snart dags att lämna lägenheten och Sandra. Den 1 juni flyttar jag och Sara till en trea i Bergsjön. Det kommer bli fantastiskt, jag är helt säker. Men, eftersom jag inte får äta den förbannade kakan och ha den kvar så innebär det att jag och Sandra inte kommer bo ihop längre. Och det kommer jag sakna så.jävla.mycket. För den tjejen är den bästa sambon och vännen en persika kan ha..
Nej, nu ska jag sluta vara så förbannat sentimental.
Godnatt på er kära vänner!
Men det jag hade i tankarna när jag började skriva var just det här med att känna av att folk som står en nära tänker på en. I helgen har jag hört från flera gamla folkisvänner. Några av dem som jag inte pratar med regelbundet men ofta tänker på och kan sakna jättemycket. Vi har alla tänkt på varandra ungefär samtidigt och saknat varandra. När man har stått varandra så nära, varit som en familj, så tror jag att man har ett starkt band. Jag VET att man har ett starkt band. Den här helgen har bevisat det.
Det finns egentligen bara EN negativ sak med folkhögskola.
Det är att man saknar alla människor man levt, andats, gråtit och skrattat med varenda dag i ett år så.jävla.mycket så man nästan vill gå sönder bara man tänker på dem.
Nu är det vår igen. Tiden då saker tar slut. Tiden då man gråter och säger farväl. De två senaste åren har jag gråtit så mycket att tårarna nästan tagit slut. Fy fan för att säga farväl. Jag vet att saker måste ta slut för att de ska kunna bli sådär magiskt bra. När saker sker under en begränsad tid så blir det mycket mer intensivt. Men herregud vad tufft det är. Speciellt för mig som verkligen tenderar att fastna i det förflutna och smeta över ett tjockt lager skimrande nostalgi vilket gör det (nästan) omöjligt att uppskatta nuet lika mycket.
Även denna våren står jag inför ett nytt farväl. Det är snart dags att lämna lägenheten och Sandra. Den 1 juni flyttar jag och Sara till en trea i Bergsjön. Det kommer bli fantastiskt, jag är helt säker. Men, eftersom jag inte får äta den förbannade kakan och ha den kvar så innebär det att jag och Sandra inte kommer bo ihop längre. Och det kommer jag sakna så.jävla.mycket. För den tjejen är den bästa sambon och vännen en persika kan ha..
Nej, nu ska jag sluta vara så förbannat sentimental.
Godnatt på er kära vänner!
