piñatapiñata

Vaknar upp med swingen i blodet och dansar runt i vardagsrummet som en tok.

Längtar till socialdansen ikväll så det pirrar i hela kroppen!

Nu ska jag titta på den här endorfinmarängen en sista gång innan jag biter tag i Brundtlandrapporten..

Är alldeles slutkörd efter en hel helgs lindyhoppande. Så himla trött, men samtidigt så himla glad.
Det känns lite tungt att lämna den lilla lindybubblan dock. Det är så tryggt där, omvärlden försvinner och det enda som betyder något är att få till den perfekta swingouten. Och så är det så mycket endorfiner i luften. Av musiken, av människorna, av dansen. Och idag dansade vi till ljudet av fågelkvitter som smög sin in med solen genom de öppna fönstren. Och så åkte några av oss och köpte glass och hängde i solen en stund i Trädgårdsföreningen efteråt. Vilket var alldeles underbart.

När jag kom hem kom livet ikapp, med skolan, jobb och diverse andra måsten. Som först kändes alldeles förjävligt oöverstigliga för mig som inte ville lämna det ljuva lindylandet. Men som efter en stunds metodiskt strukturerande nu börjar känna greppbart och till och med lite spännande. Det kommer bli intensivt. Särskilt april. Men jag antar att det är så det ska vara.

Och just det. I lördags var vi och såg fantastiska Linnea Olsson i Stora Teaterns Foajébar. Ett alldeles magiskt ställe med kristallkronor och spegelglad överallt. Det perfekta stället för en kvinna med en cello och en magisk röst.

Godnatt.

Idag har jag gått från:



till det här



och till sist till

Hemtentamen.docx

Man måste ju bara älska den kreativa processen..

Jag har en känsla av att jag befinner mig vid en så kallad turning point i mitt liv. Ett sånt där tillfälle där man stannar upp och inser att från och med nu, så kommer nog saker att förändras.

Jag fick en ny chans. Jag fick ett nytt besked. Jag fick en nominering till utbytesstudier. Jag kommer söka till ett Kanadensiskt universitet och om nu allt går som det ska så kommer jag spendera nästa vårtermin i Kanada!

Det är en dröm som går i uppfyllelse och jag är så himla glad!

Och sen är det lite andra saker, där jag tänker vara modig och kasta mig ut utan säkerhetslina.

Men det tänker jag inte berätta om här. Det ligger mest och gror i maggropen än så länge. Men en sak är säker, och det är att det känns fruktansvärt spännande alltihop.

Nu ska jag lyssna på årets bästa skiva hittills. Michael Kiwanuka - en röst som får mig att smälta..

Puss!

Dagen till ära bjuder jag på denna lilla karamell.

Idag gick jag i mitt livs första demonstration. Det kändes stort.

Jämställdhet är en mänsklig rättighet.

Det bara är så.

Det blev inga utbytesstudier för mig.

Fuck it.

En söndag på världskulturmuseet med gänget. Sen en 1,5 timmar lång vårdoftande kvällspromenad. Och en middag med franska vänner.

Imorgon får jag förhoppningsvis Det Stora Beskedet. Vill och vill inte att det ska komma på samma gång. Fördröjer det lite med att lyssna på några låtar till innan jag gör mig redo för morgondagen.

Jag behöver någon som tror på mig.
Som tar på det inre i mig.
De tankar som inte blivit talade än
De känslor som inte blivit kända än.
De drömmar som är dolda än.

Jag vill mjukna i kanterna,
slipa bort de skavande skämten,
som klingar falskt ibland.
Och bara få vara mig själv.

Vill få vara sårbar utan att vara svag.
Bara bli lyft en stund, få vara liten,
utan att förlora min storhet.
Kan du bära mig i ett andetag
tills jag landat igen?

Vi pratade tills solen brann upp och försvann

Vi löste upp alla knutar och knöt om alla band

Vi renade oss själva med en flod av tal

Och i stridbärande strömmar sköljdes bitterhet och gravallvar

 

Utanför våra fönster låg ett laglöst nattland

Där huvud var tomma och hoppet stod i brand

Där människor inte levde enligt tidens tand

utan blott uppehöll sig i ett bläckvattenmörkt ingen/mans/land.

 

Innanför dessa dörrar brann du och jag

I takt med ljusens flimrande flämtande hjärtslag

Vi var barn av vår nutid – en konstruktion utan framtid

Och på de falnande lågorna/ föll en blånande istid

 

Vår morgondag var en dröm gjord av sköraste glas

Vårt fall var ett storslaget, avslaget, blåslaget ras

Vår dröm var en tudelad dikotomifantasi

Och tidningarna skrek ut/ i svarta rubriker:

 

utopiutopiutopi!

 

/JN