piñatapiñata

Vi håller just nu på med en fallstudie i skolan. Jag, Sophie och Matilda jobbar ihop. Sjukt bra gäng! Men det roliga är att vår fallstudie mer liknar en studie i fika än en studie i fall. Varje gång vi ses är det över kaffe och tillbehör och det blir mer snack än action. Men jag måste säga att jag gillar det skarpt. Äntligen känns det som att jag får nån slags rutin på mitt liv, och äntligen känns det som att man faktiskt går i skolan och uträttar något om dagarna.

Idag mötte jag upp tjejerna efter några timmar i butiken och så hamnade vi på ett nyöppnat kafé på andra lång. Det var riktigt fint, inrett i brun och orange i sann sjuttiotalsanda (alltid ett krismoment med dessa färger, but they pulled it off!) I fönsterna stod gamla termosar och "Tuffa Viktor" böcker och golvet var fullt med trasmattor. Och de sålde snusklubbor, hockeypulver och radiokaka! Makalöst! Men det allra, allra bästa var att de kommit på den briljanta idén att servera nån slags smörgåstårtsliknande "bakelse"! ÄNTLIGEN någon som tänker utanför fyrkanten och kommer med ett nytt kafékoncept. No more ciabatta for me please! Jag åt "Italy" som var en liten rundel invirad i parmaskinka, med nån slags basilikafyllning och lite kyckling, mozzarella och parmesan på toppen. Jag kan säga att mina smaklökar slog saltomortaler i munnen!

När de stängde förflyttade vi oss ett steg närmre Järntorget och hamnade på Jazzå där vi pluggade vidare med lite öl som sällskap. Sen visade det sig att det var öppen scen på måndagar. Och oj, vilka uppträdanden vi fick se. Det var högt och lågt (fast mest lågt egentligen) blandat i en salig röra. Väldigt många bröliga gitarrmän. Och en liten farbror som var helt fantastisk! Han var 83 bast och stammis. Varje måndag sitter han där med sitt ritblock och ritar av de som uppträder, och mellan varven går han upp och berättar om när han plockade violer med Evert Taube i skärgården, eller så läser han någon av sina underfundiga dikter. Världens bästa farbror. Min nya idol! Sophie vågade sig upp på scenen och körde en jättefin cover på en First Aid Kit-låt och under tiden satt den lilla mannen och tecknade. När sophie gått av scenen kom han fram och gav henne teckningen! Det var egentligen inte särskilt lik och egentligen kanske inte så värst bra - men bara tanken och gesten var ju helt magisk! Sen kom det en kille som såg ut som Nisse hellberg och sjöng en låt innehållandes följande strof "Hassan äter sin sallad, Hassan äter sin kalla sallad, alla äter tillsammans." Då började det gå utför på riktigt kände vi så strax därefter flydde vi fältet och begav oss hemåt.

Det var en riktigt bra dag det här! Jag vågade mig dessutom in på Ekostore för att lämna in ett CV (ger mig själv en dunk på ryggen) Hej, jag vill ha ett sommarjobb! Är fortfarande bitter för att Liseberg ratade mig. Göteborgspack!

Men hela hela tiden har jag tänkt på min fina vän som ligger på sjukhus och som blivit opererad idag. Allt har gått bra och det är inget allvarligt så, men det har ändå varit en smärtsam process att gå igenom för henne. Vid sådana tillfällen känns det otroligt frustrerande att inte kunna finnas där. Att inte kunna sitta bredvid sängen och få henne att tänka på något annat. Ibland vill jag bara att mina vänner ska bo i min garderob. Där hade de varit trygga och jag hade kunnat prata med dem när jag ville. Om du läser detta min söta vän, så ska du veta att jag tänker på dig och saknar dig <3 Jabberwockey!