Försöker fundera ut om jag vill bo på landet i ett stort (eller litet) hus och odla grönsaker, ha egna höns, världens vackraste trädgård, gamla koppar i gamla skåp, en brinnande brasa, knarrande golv och en skog runt hörnet.
Eller om jag bara villkänna någon som har det.
Som jag kan åka och hälsa på när de landsbygdsromantiska drömmarna knackar på och behöver levas ut.
Under veckan som gått har Musikhjälpen befunnit sig i Göteborg. Jag har friterat falafel med Gonza, Tareq Taylor och killen från Här är ditt kylskåp, blivit kramad fyra gånger av Saman, blivit förbipasserad av hela The Hives på ett avstånd mindre än en meter, tittat på Moto Boy och Jonatan Johansson tidigt en kall torsdagsmorgon, stirrat mig mätt på Jason, skramlar runt med bössa på stan och fått tuggummi istället för kontanter av en handelsstudent, dansat bugg med Karin på torget till tonerna av Eloise osv osv.. MEN ! Det allra, allra bästa var LINDYFLASHMOBEN som jag lyckades styra upp igår. Det var något av det roligaste och läskigaste jag gjort. Jag hade fått idén redan i början av veckan: att det vore grymt kul att samla ett gäng från West Coast Jitterbugs, samla in pengar, önska en låt och börja spontandansa lindy hop mitt bland publiken på torget! När sedan två andra från min lindykurs också blev pepp på idén bestämde vi att skulle köra. Bära eller brista - vi måste försöka. Och efter lite mailbombande och ett event på facebook som spred sig som en löpeld så började det se riktigt lovande ut. Så här löd eventet:
Hej alla lindyvänner!
Som ni säkert vet så har Sveriges Radios välgörenhetsinitiativ Musikhjälpen dragit igång på Gustav Adolfs Torg här i Göteborg. De samlar in pengar för flickors rätt i skolan, man kan skänka pengar och önska låtar på plats i glasburen och det är full... ruljans med gäster och aktiviteter från glada människor på utsidan av buren. I tisdags kväll var vi tre WCJ-medlemmar som stod utanför buren och funderade över ett bra och roligt sätt att samla in pengar. Då slog det oss; en lindyflashmob! Vi borde samla ett gäng glada WCJ-are som kan börja spontandansa utanför glasburen! Visst vore det fantastiskt?
Planen lyder som följande: Vi samlas klockan 15.45 den 17 december (= LÖRDAG!) vid den stora julgranen på Gustav Adolfs Torg.
Vi kommer stå och hålla en skylt där det står WCJ. Där sammanstrålar vi med lagom diskretion och samlar ihop de pengar vi i förväg skramlat ihop från oss själva, vänner, bekanta, arbeten, skolklasser etc. Dessa pengar lämnar några av oss in i luckan i glasburen där vi berättar om vår plan och önskar en låt för ändamålet. (Vi funderar på Movits – Fel del av gården!) Sedan placerar vi strategiskt ut oss bland folket på torget. När låten väl drar igång, ja då plockar vi fram våra bästa dansmoves och visar det bästa som WCJ har att erbjuda!
Ta med er så mycket pengar ni kan förmå, det ökar chansen att vi får låten vi önskar. Och så får fler flickor gå i skolan :)
Kom och swinga loss för en god sak!
Jag var SÅ nervös på lördagsmorgonen. SÅ mycket kunde gå fel. 1) Ingen skulle dyka upp, 2) Bara följare skulle dyka upp = dåligt för något som bygger på PARdans 3) låten skulle vara för snabb 4) låten inte skulle spelas alls 5) Jag skulle stå som en looser och säga "Jaa, det var ju tråkigt det här. Då får vi väl gå hem igen.."osv osv.
MEN - allt gick helt fantastiskt. Det dök upp över trettio personer! Vi gjorde först en smsflashmob där vi skickade in exakt samma sms exakt samtidigt (prick 16.00) Sen samlade vi ihop pengar från oss själva, vilket blev över 4000 kronor! Därefter gick vi runt och pratade med producenten. "Hej, vi har jättemycket pengar och vill prata med någon som är ansvarig för innehållsprogrammet." (Bra retorik Jessica..) Pang, bom så stod vi på torget igen och inom loppet av fem minuter fick vi vår önskelåt. Movits med Fel del av gården. Sen blev det så här:
Fantastiska First Aid Kit. Såg dem på Nefertiti förra onsdagen och det var ren och skär magi. Världen ligger för deras fötter. Jag njuter av varje steg.
Nu har vi en gran i vardagsrummet. Och jag är lycklig.
Första december. Man kanske skulle göra någonslags egen liten julkalender här på lilla bloggen? Vi får se hur det går. Jag kan ju försöka bjuda till lite för er fina människor som tittar in här lite då och då.
Ikväll har jag planerat mitt julstök litegrann. Vad som ska bakas och så. Vilka pärlor från "Jul med Ernst" som ska se dagens ljus i vårt kök osv. Nu lyssnar jag på några nyfunna jultoner som jag misstänker kommer bli permenterade i jullistan. Nils Landgrens "Christmas with my friends". När man har fått nog av bjällerklang och last christmas och vill luta sig tillbaka på lite jazzigare tongångar.
Och så sitter jag och drömmer inför julfesten med lindy hopen den 10 december. Det är tema Cirkus (!) och jag ska vara en clown. Men inte en skrikig kulörclown. Nej, en fin och ledsen vintageclown.
I lördags åkte vi till kyrkogården. Vi gick runt i mörkret, arm i arm, och tittade på havet av flackande lågor som omgav oss. Ett ljus för varje själ. Det var alla helgons natt. Vi pratade om hur de ville ha det när det blivit deras tid och jag kände en ilning längs ryggraden. Jag vill inte att den tiden skall komma. Någonsin. De sa "Känn då ingen stress att du måste komma hit. Att du måste göra det just här. Få inte dåligt samvete. Du kan tända ett ljus hemma." Jag vill inte tända ett ljus. Jag vill inte att tiden skall komma. Jag vill att de ska leva för alltid.
Jag går under alla dessa träd, känner pulsen sakta ner och omsluts av en skönhet som gör mig lycklig och frustrerad på samma gång. Frustrerad för att jag bara är människa och inte kapabel nog att ta in allt. Jag bara går och tittar runtomkring mig och försöker övertala mina ögon att insupa mer, mer, mer. Vid sådana tillfällen önskar jag att jag var en konstnär. Att jag hade en tillräckligt stor kreativ kraft som kunde försegla stämningen där, just då. Kapsla in den och göra den odödlig.
Har jag sagt hur mycket jag älskar att bo precis där staden tar slut och skogen börjar? Det är lätt att glömma det de dagar då man släpar på matkassar uppför Den Långa Trappan och möts av Den Hårda Vinden när man når krönet på backen. Men när man går i skogen en lördagsmorgon, och det är höst, och solen skiner ner genom träden och landar precis mitt i bäcken.. ..då är det värt varenda svettdroppe som pärlar nerför min rygg.
Det är säkert mer än två veckor sedan vi såg Midnatt i Paris (nya woody allen filmen) men min nyväckta passion för tjugotalet håller i sig (har ni inte sett filmen än, GÖR DET! då kommer ni förstå..) På lördag ska det dansas lindy hop igen, då lär den nya fransklänningen från stadsmissionen åka på, tillika så hårbandet. Och för blott en kväll får jag drömma att jag lever ett glamouröst tjugotalsliv..
Håller på med ett grupparbete i skolan nu. Skriver om Zimbabwe. Diskussion uppstod kring vad man kallar befolkningen i Zimbabwe.
Det bästa förslaget: "Zimbabwianer?"
Självklart från mig. Sen var det även rätt roligt när en gruppmedlem råkade säga vaktmakuum istället för maktvakuum.
Nu skrattas det i gruppen. Nu trivs jag. Nu mår man, helt enkelt.
Vi hade även en väldigt bisarr föreläsning med en lätt schizofren man som pendlade mellan att vara gravallvarlig och prata om krig till att helt plötsligt, i ett försök att poängtera skillnaden mellan hur man utannonnserar krig i nutid vs dåtid, måla upp för oss hur "en löddrande häst springer iväg till huvudstaden med ett brev mellan tänderna där det står "Härmed förklarar jag krig mot dig" (inte hästen då, den var bara budbäraren.). Väldigt bisarrt. Väldigt intressant val av adjektiv. Löddrande?
Idag var jag på Holmens Marknad med Karin. Vi gjorde strålande fynd och bläddrade bland vykorten i en evighet. Där fann vi allt från charterkitsch till carl larsson. Hon valde charterkitschet, jag valde dalaidyllen. Nu pryder dem hyllan ovanför spisen. Sen åkte vi hem och lagade trerätters-middag till mina nyinflyttade sambosar och hängde i köket hela kvällen. Imorse vinkade jag hejdå till Sara vid tåget. Jag saknar henne redan. Men jag vet att hon kommer få en fantastisk resa och därför är jag mest bara glad för hennes skull just nu. Saknaden kommer smyga sig på om en vecka eller två.. Men just nu är allting bra och inget är dåligt.
Lindyhoppande klänningsnörd med passion för trevliga saker som feminism, miljö, musik, retro/vintage och kultur. Läser till en kandidatexamen i Globala Studier i staden jag kommit att älska - Göteborg. Här skriver jag om stort och smått, argt och glatt. När andan faller på.
