piñatapiñata

Det var en kväll på Malmöfestivalen. Vi passerade den lilla scenen på Posthusplatsen. Där stod ett band. Tre personer. En frontfigur i en klänning täckt med guldpaljetter, med en paljettsjal kring sitt hår. En gitarr som dånade ut i sommarkvällen, hennes röst likaså. Det var en rå kraft som kom från scenen, hon fångade mig med sin magnetiska utstrålning. Men vi passerade bara, vi hade ett annat mål. Men jag visste att jag sett något som var riktigt, riktigt bra. Deras namn var Dag för Dag.

Nu, några veckor senare, blir jag bitter över att vi inte stannade längre där vid scenen. De är storslagna. Älskar sönder skivan Boo, och låtar som Wouldn't You, Silence as a verb, Animal och The Leather of Your boots. Syskonen Sarah och Jakob har vunnit mitt öra och stora beundran. Sarah, med sin paljettsjal, råa utstrålning och fenomenala coolhet påminner mig om Patti Smith. Och då kan det bara vara bra.
Och helhetsintrycket blir bara än mer storslaget när man läser beskrivningen av dem på deras hemsida:

But what to do when you find yourself having done all that it takes to make a strange place your home, and you sit there by your abandoned piano, clutching your stolen 4-track, and it all washes over you. The faces you have left behind and the ones you have learned to love, the scents and stenches of your past and present, the sound of an unintelligible language that no one in their right mind would ever care to understand drowning out the stinging lullabies of the kid with scraped knees and a prematurely toughened heart you once were.

What then?

You put it in songs, my dears. You make your guitar scream out the words you can’t, you let that old piano do your crying and you chew your knuckles bloody out of joy, out of desire, out of sorrow and of rage, and you do it like Dag för Dag, day by day.

Jag ryser lite längs med ryggraden. Och fortsätter lyssna.