piñatapiñata

Idag var en lustig dag.

Föreläsning 9-12 med vår nya, spexiga lärare. Gillar skarpt!

Glömde plånboken, vilket jag insåg efter att jag beställt en fet kycklingamacka på sockerskorpan. Resultat: ett äpple på en stenbänk nånstans i haga.

Besök i Rättvis Handel butiken på andra långgatan. Där blev jag bjuden på te av Ahmed,38, från Palestina. Så där satt vi och försökte kommunicera på svenska/arabiska/engelska/handviftningar i en dryg timme. Himla trevligt! Han var en fin man. Han ville att jag skulle hjälpa honom sälja jeans på marknaden han brukade stå på varje helg. Jag avböjde, vänligt.

Åkte snopet förbi min hållplats då den sablans spårvagnen inte ville stanna..

For tillbaka till butiken och pratade med butiksägaren. Vilket resulterade i att jag ska hoppa in och hjälpa till i butiken! Tjohej! Det är ideellt dock (varför kan jag inte hitta ett jobb som ger mig pengar..ständigt dessa volontärjobb! Det är dåligt för plånboken att ha hög moral..) MEN jag får 20% rabatt, score! Och det känns som en sjukt bra erfarenhet, och framförallt väldigt kul - och fint för samvetet! Rättvis handel is the shit!

Hittade det ultimata plugg-cafét ett stenkast från järntorget så jag tog en latté och pluggade nån timme innan jag for hem.

Sen blev det ytterligare en kopp te med Sandra - och ett avsnitt HippHipp! "Stefan Schwarts har kissat på sig". Och Itzhak, mannen i mitt liv! Åh, HippHipp är ju det bästa som finns!

Közenum!

Har pluggat som ett djur idag. Med min kära grupp på förmiddagen, på egen hand på en bänk i solen kring lunch, med Johanna på café på eftermiddagen och nu ett kvällspass i köket. Har precis skrivit av drygt 25 overhead-sidor.. för hand..

Jag vill att tentan ska vara över..

Idag var hösten sådär fantastiskt bra, med sol och massvis med löv. Och en fin man började spontanprata med mig när jag satt på min bänk och läste. Och han var sådär bra så man blir stolt över mänskligheten och går iväg med lätta steg och ett leende på läpparna och i hjärtat.

Tittade på S.M.A.S.K - dvdn med Sandra ikväll, så många minnen och skratt! (Smask är musikhögskolornas melodifestival..) åh, Arvika-tiden var fin!

hjärnan säger error,error och godnatt!

Är hemma i Götet igen och det känns himla bra. Hade en lyxig lördagskväll med Sandra igår. Vi kände att vi behövde unna oss något tjusigt i höstrusket så vi kammade håret, drog ut på stan och hamnade på ett litet franskt ställe som heter Le Village (oh la mer!) som var supermysigt. Jag älskar att äta middag klockan tio på kvällen, känns som att vara utomlands! Vi hade lite funderingar på bugg-klubb och balkan-klubb men vi fastnade där och pratade på om livet, åt god mat (smörstekt svamp, ja tack!), drack öl och njöt av lite livskvalitét. Nu blir det bönor resten av månaden, men det var det värt!

Idag skulle jag mött upp Johanna för lite kafé-plugg, men eftersom mina armar hade lagt av (fast de är på väg tillbaka nu, tack o lov) och vi hade slängt in en mass-tvätt så kände jag att det var bäst att stanna hemma. Så jag gav mig själv husarrest och tog mig igenom en av böckerna inför tentan på tisdag. Känns bra att jag nu läst 2 av 3 böcker till tentan. Heja mig. Blev en mysig höstpromenad också, och så var det ju premiär av "Starke Man", nya Svt-serien med HippHipp - Anders. Haha, så bra! Lätt en söndagsfavorit!

"Jao, och här i Svinarp är det ju...Sociaaoldemokraterna oooch....Miljöepartiet ooooch.....vem mer, som styr?"
"Kommunisterna!"
"Jao, de försöker ju tvätta bort den stämpeln..men ja, vänsterpartiet"

Avslutar helgen med att lyssna på reportaget med Hojfen Balagan i Folke i P2 och ta ett långt, varm BAD! (om inte det kan väcka liv i mina armar så vet jag inte vad som krävs..)

Nice!

Igår var världens.bästa.dag. Jag tror att gårdagen var en milstople i mitt liv. Jag höll på att börja grina när jag gick hem genom Pildammsparken för solen sken och allt var vackert och jag kände mig sprängfylld av livskraft, drömmar och nya mål. Hjärtat bankade i bröstet, känslan var så jävla stark. Jag har aldrig känt något liknande. Det här måste vara ett tecken på att jag är på rätt väg.

Nu jävlar. Nu ska det fan bli ett kafé!

Jag var helt enkelt på en kursdag igår, med tre sjukligt bra föreläsare (en från Camino, en från en PR-byrå och en varumärkes-konsult) en massa bra workshops och fina människor. Jag kom därifrån med nya kontakter, mod, glöd och en ny tro på mänskligheten. Vad fantastiskt att träffa så många som brinner för att göra världen till en bättre plats.

Jag fick så fin feedback på min kafé-idé och mina marknadsföringstankar och så mycket uppmuntran att jag svävade när jag lämnade lokalerna. Huvudet vibrerade av tusen idéer.

Företagar-andan är väckt, jag kan se målet - nu är det bara att börja samla kunskap.

För mina kära vänner, nu ska det bli ett kafé. Inte bara vilket kafé som helst. Utan världens bästa kafé.

Jag vet inte vart, jag vet inte när, men jag vet att jag vill att NI ska vara en del av det.


Fortsättning följer..

Rullar genom ett Sverige som sakta skiftar till höstskrud. Lyssnar på musik som passar perfekt för ändamålet: ASS och Ane Brun. Känner hur det pirrar till i magen av höstglädje. Idag satt jag som ett fån på spårvagnen och tittade med strålande ögon på de första höstlöven som singlade ner från träden vid Vasaplatsen. Följde deras vilda, vindburna dans och kapslade in den lilla, rena lycko-känslan i maggropen. Det där med att lycka finns i de små sakerna i vardagen är inte så dumt, det var nog en väldigt klok person som kom på det..


Jag tror Malmö kommer vara vackert ikväll.

I am strong in his hands, I am beyond me.

On my own I am human and I do faults.

I do confess, I feel you trickling,

down my shoulders from above

I turn myself in, I give myself up

I volunteer, you own me, I am yours

You have to trust, I’m eternally yours.

allt that I gave them, I gave to you

So needy of comfort, but too raw to be embraced

Undo this privacy and put me in my place

A generous palmstroke, the hugest of hugs.

Undo this privacy, embrace

Embrace me, embrace, embrace me

I am strong in his hands I am beyond me

On my own I am human and I do faults

She is strong in his hands, she is beyond her

On her own she is human and she does faults.

She is strong in his hands

She is strong in his hands

Har precis bokat en ny biljett hem till Malmö. Trots att jag kom tillbaka till Göteborg igår kväll. Hemlängtan? Nej faktiskt inte. Leker business-woman och far ner för nån slags entreprenörs-workshop om marknadsföring. Tydligen ska vi skriva insändare och utforma material som sedan ska tryckas nationellt för Fairtrade. En sak är säker, och det är att det kommer bli spännande. Först när jag fick mailet tänkte jag: "Nej, det här kan jag inte göra. Det här är för stort för mig." Och jag har någon idiotisk tvångstanke att när jag tänker så, då ska jag göra det. För då vet jag att jag kommer växa av det. Dock fungerar den här tvångstanken bara ibland. Den skulle varit mer användbar om den fick mig att bli färdig till att åka till Nya Zealand, eller pushade mig till att satsa på musiken. Men det är nog lite för stort för en tvångstanke att klara av.. Det krävs en hel del mer för det. Typ, mod. Och pengar.

Men helgen som var, den var värmande! Fick äntligen åka hem en sväng, till mitt Malmö. Som jag förr haft en så komplicerad relation till, men som jag nu börjar utveckla något slags ömsesidigt respekt-förhållande med. Vi har liksom tagit ner våra vapen, fått lite distans och börjat se nya, fina sidor hos varandra. Och efter allt flackande runt i landet (och utanför) de senaste två åren, och speciellt denna sommaren, var det skönt att komma hem och känna sig hemma i några veckor innan det var dags att flytta vidare. Att känna att man har en fast punkt i den stora världen. Det är ett privilegium som man lätt tar för givet, att ha en fast punkt med kärlek och trygghet..

Men helgen ja.. Firade hemkomsten med en riktig Malmö-kväll på Mölllan med öl och gamla folkisvänner. Kändes konstigt att träffa Joel och Viktor "hemma hos mig". Men väldigt fint! Gick på Junip-spelningen på Babel, var två centimeter från José Gonzales (jag hade kunnat tvångskrama honom om jag ville! han är för övrigt förvånadsvärt liten..) och hängde sen hemma hos Viktor på Möllan. Lördagen bjöd på kräftskiva hos min bror, och två överförfriskade föräldrar, väldigt roligt. På söndagen tog jag på finstassen och gick och röstade (valet är en helt egen historia..) Sen for jag till Lund där jag fick se Joels lilla krypin och ta en kopp äpple-å-kanel te i en vildvuxen trädgård där två förrymda marsvin höll oss sällskap. Sen fick jag träffa Linn.. min fina, fina Linn. <3 Vi spenderade kvällen med att valvaka, följa statistik och gräma oss åt sveriges förfall.. Igår testade Iza och jag kamrat-plugg, med väldigt gott resultat. Först latté-plugg ute på Katrinetorp och när de sjasade ut oss åkte vi hem och fortsatte där. Sen bar det av till göteborg igen.

Blir några intensiva plugg-dagar nu, tenta på tisdag..hjälp! Har två böcker som måste läsas och analyseras innan dess. Tur då att man har ett berg med Göteborgs-utsikt i närheten där man kan sitta soliga höstdagar som idag och njuta av livet med en bok i handen.

Och vilken tur att man har en fin rumskamrat som kommer hem och gör en glad!
Och vilken fantastisk tur att det finns en sådan bra skiva som Dag för Dags Boo som man kan avsluta dagen med.

Godnatt!

"Han kom en kvart före utsatt tid. I gryningen. Han hette Janne. Tjenare Janne! Byte av köksfläkt. Men skruvarna satt fast och Janne fick hämta en elsåg i bilen.

När Janne sågade lät det överjordiskt. Som om han klöv exakt hela lägenheten i två delar.

Familjen flydde ut i hallen med sina frukostfat, men jag satt snällt kvar. Vi rockjournalister gör gärna det. Särskilt när det låter Einstürzende Neubautens Halber Mensch om en hantverkare.

Den riktigt stora rockstunden inträffade däremot först när Janne hade installerat klart vår nya fläkt. Inte för att den sken lika kritvit som en av Ushers skor, utan för att den hette Franke.

Franke.

Är en köksfläkt allt som återstår av göteborgsorkestern med samma namn?

Jag vet inte, men denna optimismens köksfläkt skall få bära min finaste stetsonhatt varje dag tills vi har svaret."

 

Ibland älskar jag Per Sinding Larsen väldigt, väldigt mycket. Speciellt när han skriver sådana här saker.

Jag älskar människor som glömmer bort att kliva ur sitt eget intresse-universum. Som applicerar sin passion på allt. Som ser musik i en köksfläkt.

Det är något väldigt vackert med människor som går upp helt i något de älskar. Som inte bryr sig om hur världen uppfattar dem. Som inte bryr sig om risken att verka astöntig. Såna människor är de coolaste jag vet.

Jag älskar människor som andra uppfattar som totalt avskärmade från verkligheten. För det är dom som lever det största livet.

Eller så är det bara rödvinet som talar.

 

Haha. Idag skulle de nya träningskläderna invigas. Och vilken invigning det blev! Jag och Johanna bestämde oss för att testa Body Jam på gymmet hemma hos henne på Falkenbergsgatan. Men detta var inget vanligt Body Jam, vilket Johanna fick veta när hon bokade in oss, utan ett lite mer "eeeh... sensuellt..." pass. Nämligen något som kallades "Power Strip"..

Detta hindrade såklart inte oss, frigjorda damer som vi är, så vi var astaggade hela dagen inför att få skaka rumpa till Lady gaga (önsketänkande) Glada i hågen tog vi oss dit och fick höra instruktören inleda med orden "Ja, detta passet är ju inget vanligt Body Jam, utan ett Power Strip pass. Här använder vi oss inte av en stång eller stolar, för vi tycker det är bättre träning att köra utan. Nu kör vi!" Här kan man ju tro att en genusvetare som jag själv borde ge ifrån mig något slags ramaskri, eller inte ens satt sin fot i denna lokal från första början. Men jag tycker det är viktigt att vara openminded och själv testa på saker. Lite som nån slags wallraffning - i genussyfte. Så jag gav järnet. Och kände nån slags frigörelse.

Jag skulle ju aldrig tro att jag skulle hamna på ett pass i Power Strip. Och ännu mindre tycka det var lite kul. Träningsmässigt var det lite lamt, och ibland blev det lite mycket stånkande, finger-i-mungipan poser och rumpskakande, men samtidigt var det faktiskt ganska roligt att hoppa omkring i sina workout-leggings och känna sig som en Pussy Cat Doll (eller åtminstone inbilla sig det, om man kisade lite i spegeln kuunde det varit så..)

De kommer kölhala mig på föreläsingen imorgon.

Jag kommer bli kursens svarta genus-får.

Det här är dödshemligt, det förstår ni va?

Fick precis ett mail från en Fairtrade-människa om en workshop i Malmö nästa vecka. Den skulle handla om marknadsföring och varumärken, hur man som miljöinriktad företagare kan nå ut "i bruset". Mailet frågade mig: "Är du entreprenörsintresserad och funderar på att starta en miljödriven verksamhet?" Och jag tänkte, ja. Och jag anmälde mig.

Och plötsligt kändes den där lilla drömmen om att starta ett Kafé Reko i den riktiga världen inte så omöjlig.

Plötsligt tog den form och stod där framför mig.

Och det gjorde mig lite rädd. För jag vet att det bara hänger på mig. Jag måste göra det.

Det här är något slags första steg i alla fall..

Solskenet botade min melankoli. Tog mig ut på stan. Åkte spårvagnen. Över bron, den bästa stunden på resan. Att sväva över älven och se ut över de ståtliga lyftkranarna, vattnet, bergen, skeppen, staden.. Då tror jag att jag älskar Göteborg litegrann.

Satt på Universitetsbiblioteket och tog mig igenom artikeln inför imorgon. Gick runt i solen och njöt. Åkte hem och var huslig. Tvätt, bak, disk.. och en massa plugg. Jagar, jäktar för att komma ikapp. Men alla dessa ord är mig övermäktiga (så känns det ibland åtminstone) Men jag ska klara det! Som tur är så är det roligt.

Gav upp försöket att sitta hemma i lägenheten och läsa, så jag packade Detektivbyrån-kassen och klättrade upp på berget i Hisingsparken. Och blev förälskad. I utsikten, i klipporna, i träden, i solen och den fria luften och horisonten. Fick perspektiv. Det är något speciellt med berg.

Sen fick jag mysa lite med min fina Sandra <3

I am a bird girl now
I've got my heart
Here in my hands now
I've been searching
For my wings some time
I'm gonna be born
Into soon the sky
'Cause I'm a bird girl
And the bird girls go to heaven
I'm a bird girl
And the bird girls can fly
Bird girls can fly

Vissa dagar känner jag mig vilsen. Andra dagar känns det helt rätt. Vissa dagar känner jag mig ensam. Andra dagar längtar jag efter att få vara själv.

Idag var en sån dag då man tvivlar. Då man känner en hemlängtan banka i hjärtat. Då man saknar ett sammanhang. Då man tänker på de fina vänner man har, och undrar varför man inte är hos dem. Då man tänker på de vänner som går igenom outhärdligt svåra saker. Då man känner sig liten.

Vad fantastiskt då att man kan lyfta på sin telefon och få prata med en fin vän, som får en att skratta och komma ihåg vad fint livet är. Som får en att se fram emot en fika på ett slott och en kväll med dans i Växjö. Som blåser bort ensamhetskänslan. Tack Jessica :)

Och vad fint att kunna ringa hem och övertala sina föräldrar att komma på spontanbesök imorgon. Ibland glömmer man bort hur viktiga de är. Ibland kommer brutala väckarklockor. Som skakar en i grunden och får en att se vad som är viktigast. Glöm aldrig att uppskatta och älska de som står er närmst.

Har haft en intressant skoldag. Fullproppad med diskussion. Och jag gillar verkligen att diskutera med dessa vettiga människor som utgör min grupp. Det är inga hetsiga temprament, inga personliga påhopp - utan bara vettiga resonemang. Jag gillar när det blir en diskussion och inte en argumentation.

Sen har jag även skaffat mig gymkort. Eller. Gym-"tag". Väldigt förvirrande. Jag och receptionisten slängde ihop ett kvartalskort precis innan passet började. Papper, legitimationer och kvitton flög hit och dit mellan oss, och tillslut så var det klart. Glad i (gym) hågen vaggade jag iväg till mitt pass i "Afro Dance" (måste uttalas med amerikansk, släpig dialekt för full komisk poäng). Där bouncade jag omkring i en timme och kommunicerade med muskler som jag har haft en väldigt dålig dialog med under ett bra tag nu. Under alla dessa krabb-rörelser och knälyft inser jag att "Vänta nu. Jag köpte ett gymKORT. Men..jag fick ju inget KORT." Pannan knycklade ihop sig i djupa veck, och efter passet knatar jag nerför trappan, slänger i taggen (ni vet en sån där liten rund, plastgrunka som man brukar använda som nyckel i tvättstugor och portlås och sånt) i lådan och går mot receptionen där jag framställer min fråga.

VAR är kortet?

Då visar det sig att det inte finns något kort. Utan mitt "kort" är den lilla taggen, som jag precis slängt ner i ett metallrör. Så dumt av mig. Som tur var kunde de enkelt fiska upp min lilla tagg, och jag lommade lite skamset iväg hemåt och muttrade "Den här tekniken, den börjar gå för långt." Eller så är det terminologin som inte hänger med. HETER det kort, ska det VARA ett kort. Tycker jag i alla fall.

Är det här ett ålderstecken?

Slänger mig med begrepp som biologism, socialdarwinism, sociobiologi och dikotomi. Och låtsas att jag förstår precis vad de betyder.

Idag var jag på en tvåtimmar lång genusföreläsning. Hamnade bredvid två tjejer av studietypen "Överstrykningspennan är min bästa vän". Det var ett fasligt sjå med att ta av korkar, dra gnisslande streck, sätta på korkar, ta en ny färg, upprepa proceduren osv osv..

Själv tillhör jag kategorin "Vi som skriver som krattor, med stolthet." Jag lever fortfarande på det jag hörde av en killkompis i högstadiet. Han sa att slarvig handstil var ett tecken på högt IQ. O ja! Det är väldigt roligt när man upptäcker att grannen sneglar i ens anteckningar tre gånger, för att till slut viska frågandes "Eh, vad var det hon sa?", efter att ha gett upp hoppet om att tolka krumelurerna.

Det får mig att känna mig lite bohemisk och nonchalant. Måtte ni ge mig en örfil den dagen jag kommer med en uppsättning pennor i glada färger till en lektion.

Lyssnar nu på James Allans makalösa stämma och den akustiska sessionen med Glasvegas från Obaren. Gitarristen spelar fel lite stup i kvarten (antar att det beror på en öl eller två) och det hela känns väldigt charmigt. Som ett nervöst, stapplande, darrande första folkis-öppen-scen framträdande. Och jag blir lite nostalgisk och drömmer mig tillbaka till deras spelning på Way out West förra året. Åh!

Det var en kväll på Malmöfestivalen. Vi passerade den lilla scenen på Posthusplatsen. Där stod ett band. Tre personer. En frontfigur i en klänning täckt med guldpaljetter, med en paljettsjal kring sitt hår. En gitarr som dånade ut i sommarkvällen, hennes röst likaså. Det var en rå kraft som kom från scenen, hon fångade mig med sin magnetiska utstrålning. Men vi passerade bara, vi hade ett annat mål. Men jag visste att jag sett något som var riktigt, riktigt bra. Deras namn var Dag för Dag.

Nu, några veckor senare, blir jag bitter över att vi inte stannade längre där vid scenen. De är storslagna. Älskar sönder skivan Boo, och låtar som Wouldn't You, Silence as a verb, Animal och The Leather of Your boots. Syskonen Sarah och Jakob har vunnit mitt öra och stora beundran. Sarah, med sin paljettsjal, råa utstrålning och fenomenala coolhet påminner mig om Patti Smith. Och då kan det bara vara bra.
Och helhetsintrycket blir bara än mer storslaget när man läser beskrivningen av dem på deras hemsida:

But what to do when you find yourself having done all that it takes to make a strange place your home, and you sit there by your abandoned piano, clutching your stolen 4-track, and it all washes over you. The faces you have left behind and the ones you have learned to love, the scents and stenches of your past and present, the sound of an unintelligible language that no one in their right mind would ever care to understand drowning out the stinging lullabies of the kid with scraped knees and a prematurely toughened heart you once were.

What then?

You put it in songs, my dears. You make your guitar scream out the words you can’t, you let that old piano do your crying and you chew your knuckles bloody out of joy, out of desire, out of sorrow and of rage, and you do it like Dag för Dag, day by day.

Jag ryser lite längs med ryggraden. Och fortsätter lyssna.

Tolv timmar med plugg. Så går det när man börjar läsa en bok två dagar innan den ska vara färdigläst och analyserad. Pausade för en promenad och lite muffinsbak. Köpte "Muffinsboken" igår och är därmed muffinsfrälst.. Jag känner mig som Leila, eller Nigella, när jag står här i köket och stökar. En känsla jag gillar! Känner mig dessutom som något slags smakgeni när jag trixar ihop egna kombinationer. Idag fick det bli chokladmuffins med persikor, mockatopping och kokos. Inte dumt alls! Steget till stjärnkonditor känns dock ganska långt fortfarande. Bittert nog.

Har suttit med näsan framför datorn och E-boken hela dagen, lyssnat igenom åtta Coltrane-album och fikapausat med Sandra och hennes kusin med pojkvän som kom på besök.

Nu är jag sjukt seg i huvudet. Avslutar dagen med att unna mig själv en sista facebook-check och lyssna på Dag för Dag (lyssna på Wouldn't you!)

Upptäckte idag (igår?) att Antony släppt ny EP och att det kommer ett nytt album i oktober. Det GILLAS skarpt!

Helgen har förövrigt bjudit på queerklubb, grönsaksmarknad i Haga, kärt återseende av barnboksfavorit på antikvariat, lördagsmiddag med Sandras familj och söndagsgympa. I grova drag ;)

Time for bed.

En ny höst. En ny stad. En ny blogg.

Det var ett tag sedan som det "bloggades" för min del. Det var på den gamla goda gymnasietiden då vi hade nån slags msn-"space" (kommer ni ihåg?). Sedan dess har pennan legat lågt, men nu kände jag att det var dags igen.

Dags att lyfta fram det där som gör livet lite större. De små sakerna, de stora sakerna, det vackra, det svåra.. Dags att skapa ett minne av en tid jag vet att jag kommer vilja minnas.

Sigur Ros. Ett kök i Göteborg. En vän som sover i rummet bredvid. Ett glas på golvet. En bok med vackra ord på bordet. En morgondag med nya möjligheter. En höst som kommer bli skimrande.

En god natt.