new do
Har lyckats med bedriften att ha tre frisyrer på två dagar. Jag orkar fortfarande inte berätta den egentligen ganska komiska frisörhistorien. Den smärtar fortfarande lite. Kan ju säga att jag grät i en halvtimme när jag kom hem. Allt jag ville ha var en rak, enkel klippning som gick till hakan. Nu sitter jag istället här med den kortaste frisyren jag haft i hela mitt liv, och ser ut precis som en sån där stereotyp genus/popparbrud som jag själv brukar håna (med värme).
Jag skämdes över att vara så pass fåfäng att jag lät en dålig klippning få mig att helt tappa fotfästet. Jag insåg hur stor del av min identitet och mitt jag som mitt hår faktiskt är. Tror framförallt att det var känslan av att ha blivit ofrivilligt stympad som kändes mest. Hade jag velat ha kort hår och faktiskt bett om det hade det varit en annan sak. Nu kändes det som att någon tagit en stor bit av mig och klippt bort. Varje gång jag tittar mig i spegeln blir jag rädd och undrar vem det är. Att inte känna igen sig själv är riktigt obehagligt.
Men idag var jag och bad en av de andra frisörerna fixa till det, och nu känns det mycket bättre (Även om jag såg ut som Mona Sahlin till en början, innan jag kom hem och kunde rufsa till det så det blev lite mer Robyn..)
Kan inte låta bli att undra då: Vad är det för utseendefixerad värld vi lever i när en dålig klippning kan resultera i så mycket ångest? När till och med jag, som är så pass medveten om hur mycket skit som kommer ur begreppet "skönhet" och vilken fälla det är, framförallt för kvinnor, ja - när till och med jag reagerar så här starkt.. Då kan jag inte låta bli att fundera på hur jävla fel vi prioriterar ibland..
15 centimeter senare..
Imorgon ska jag jobba järnet med Sandras hårprodukter. Alltså, fan, jag är för lat för sånt här. Ge mig en frisyr jag kan vakna och gå iväg i..
Jag skämdes över att vara så pass fåfäng att jag lät en dålig klippning få mig att helt tappa fotfästet. Jag insåg hur stor del av min identitet och mitt jag som mitt hår faktiskt är. Tror framförallt att det var känslan av att ha blivit ofrivilligt stympad som kändes mest. Hade jag velat ha kort hår och faktiskt bett om det hade det varit en annan sak. Nu kändes det som att någon tagit en stor bit av mig och klippt bort. Varje gång jag tittar mig i spegeln blir jag rädd och undrar vem det är. Att inte känna igen sig själv är riktigt obehagligt.
Men idag var jag och bad en av de andra frisörerna fixa till det, och nu känns det mycket bättre (Även om jag såg ut som Mona Sahlin till en början, innan jag kom hem och kunde rufsa till det så det blev lite mer Robyn..)
Kan inte låta bli att undra då: Vad är det för utseendefixerad värld vi lever i när en dålig klippning kan resultera i så mycket ångest? När till och med jag, som är så pass medveten om hur mycket skit som kommer ur begreppet "skönhet" och vilken fälla det är, framförallt för kvinnor, ja - när till och med jag reagerar så här starkt.. Då kan jag inte låta bli att fundera på hur jävla fel vi prioriterar ibland..
15 centimeter senare..
Imorgon ska jag jobba järnet med Sandras hårprodukter. Alltså, fan, jag är för lat för sånt här. Ge mig en frisyr jag kan vakna och gå iväg i..
