piñatapiñata

I dagarna har jag läst en del om Australien. Ni förstår, de har det hett om öronen just nu. Fruktansvärt hett. Så hett att meterologerna behövt lägga till två nya färger på temperaturkartan eftersom det aldrig varit så varmt förut. Vi snackar runt 50 grader. Kraftiga skogsbränder sveper över landet och har dödat tusentals boskapsdjur. Paradoxalt nog är Australien världens största kolexportör. Förbränning av kol för vår produktion, vår uppvärmning, vår transport etc. är en bidragande faktor till det scenario som nu utspelar sig i landet. Men det är det ingen som pratar om. Att det brinner och är kvävande varmt verkar mest vara otur, sånt som händer lite då och då (vilket det förvisso gör i Australien pga värmeperioder, men aldrig så här extremt).  Jag sitter och läser artikel efter artikel och förvånas över att ingen tar upp problemet. Att ingen drar kopplingar till varför det sker. Det var först när jag läste Martina Krügers (Greenpeace) inlägg här som någon tog upp kopplingen. Som skrev att det inte är något som bara händer, att ojdå nu var det visst skogsbränder igen, utan att det faktiskt handlar om orsak och verkan. Att vi människor har ett finger med i spelet.

”Vi såg tornados av eld som kom emot oss och helt plötsligt var det eld överallt, säger Tim Holmes, Bonnie Walkers pappa och morfar till barnen. För att undkomma elden tog då morföräldrarna med sig barnen ned till ett närliggande vattendrag där de klättrade i vattnet och tog skydd under en brygga. De yngsta barnen bars av morföräldrarna medan de äldre syskonen hjälpte varandra. Så gömde de sig för lågorna i tre timmar, medans hus och träd brann och exploderade runt omkring dem.” (Svenska Dagbladet)

Det handlar inte om skrämselpropaganda, det är inte längre ett dystopiskt framtidsscenario. Konsekvenserna av klimatförändringarna syns redan. Men jag slutar aldrig förvånas av Den Stora Förnekelsen som världen lyckas fortsätta leva i trots att vi ser bevis efter bevis på att vårt agerande får drastiska konsekvenser.

Idag släcker vi lamporna efter oss, tar en vegetarisk paj, skippar att köpa den där tröjan som vi egentligen inte behöver och så funderar vi lite på vår livsstil och gör lite konsekvensanalyser därpå. Och så hoppas vi på att de människor som sitter på de tunga matkpositionerna får en ”Aha!”-upplevelse inom en snar framtid. För det är banne mig inte för sent, och jag tänker aldrig sluta hoppas på att vi kan ändra situationen!