piñatapiñata

Ibland snurrar det lite innan man träffar rätt.

En lördag i Halifax

Publicerad 2013-01-13 17:48:00 i Allmänt,

(Skulle postat detta igår, men eftersom mitt trådlösa internet är muppigt så det förslår så kommer det idag istället. Tänk lördagkväll när ni läser)

Nu har jag varit i Halifax i en vecka och två dagar. Saker och ting börjar klarna och någon slags vardagslunk börjar utkristallisera sig. Det är inte längre ”timme för timme”, strikt överlevnadsmode som gäller. Man börjar kunna koppla av och se lite längre in i framtiden. Känns rätt skönt.

 

Dagens lördag var en heldag av rang. Den bestod av tre moment. Det första var en introduktion till det kanadensiska publivet. Men, det finns en liten knorr i denna berättelse. Det är nämligen så att det finns ett fenomen här i staden. Man går nämligen till ett ställe som heter Split Crow på lördagar. Inget konstigt än så länge. Knorren är att man gör det klockan tio på morgonen. Ja, ni hörde rätt. Imorse stod vi, tillsammans med drygt sextio andra, alltså och köade i minusgrader i en timme bara för att vara säkra på att få ett bord när stället väl öppnade klockan elva. Det var som att köa till en Rolling Stones konsert. Eller den senaste Twilight-filmen. Eller senaste Bieber-skivan. Hajpen, ni förstår, hajpen! Sen beställdes det in pitchers (=kannor med öl) och ”frukostar” av alla de slag. Främst av det fetare slaget. Det är mycket ägg, bacon och pommes här. Jag körde fish and chips. Bildbevis följer senare. Det var vad jag skulle kalla ”en stadig frukost”.  Traditionen bjuder att man hänger där tills klockan slår fyra, då det är dags för ”Power Hour” (visst vill man typ growla lite sådär brunstigt efter man sagt det?) vilket innebär att ölen blir jättebillig. Typ. Sen drar man lämpligen vidare ut för att starta lördagskvällen. Jag är inte riktigt så tuff, så jag och Louise lämnade fylleskutan efter tre trevliga timmar.

 

Moment två bestod av att vi därefter ägnade oss åt lite gammal hederlig shopping. Vi åkte till ”the mall” för att få tag på lite mer kläder. Även jag gjorde en hedervärd insats med min packning så är det fortfarande lite som saknas. Jag är ju ingen ”shoppare” i vanliga fall. I själva verket tycker jag ganska ofta att köpcenter är helvetet på jorden (och helvetet för jorden – sett till konsumtionens påverkan på vår planet osv..). Men idag uppskattade jag faktiskt att shoppa. Det är mycket här som är annorlunda mot hemma, och det är ganska påfrestande att vara i en kultur som man inte riktigt har grepp om. Men att shoppa, det gör man minsann precis som hemma. Så det var skönt att pausa hjärnan lite och samtidigt få med sig lite trevliga saker till rummet på köpet.

 

Moment tre var det jag precis kommit hem ifrån. Nämligen lindy hop- premiären!! Jag lyckades få med mig Louise på en gratis nybörjarkurs och det var så himla roligt! Hon var en naturbegåvning! Och jag blev alldeles sådär euforiskt lindylycklig som jag blir efter nästan varje gång jag dansat. Vi stannade kvar efter kursen och dansade och pratade med massvis av trevliga människor. Jag registrerade mig för terminen och kommer gå på lektioner (förhoppningsvis) varje lördag! Återigen blev jag rörd av att se hur dansen för oss samman och hur mycket glädje den ger oss. Återigen fascineras jag över dansens universalitet, hur den överbrygger nationsgränser, förenar människor som annars kanske aldrig hade mötts och ger oss ett redskap att kommunicera med varandra. Men framförallt – hur lyckliga människor är i dansen. Det är vackert!

 

Här skulle det egentligen kommit lite bilder, men eftersom det trådlösa nätverket inte vill jag som vill så får det bli en annan dag! Men en bild blir det! Eftersom det har kommit mer och mindre subtila hot och påtryckningar för bildbevis på Hogwartsmatsalen lyckades jag igår få med mig en bild på den. Det är en ganska dålig bild, så ni får inte kölhala mig efter att besvikelsen från de ouppfyllda förväntningarna har sköljt över er. Det är en taskig vinkel, okej? Det kanske blir som Parissyndromet (att människor, främst japaner, blir så besvikna över att paris inte lever upp till deras förväntningar att de måste gå i terapi.) fast Shirreff Hall-syndromet istället? I så fall finns jag tillgänglig för terapisessioner över Facebook. Det är bara att boka en tid!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jessica

Lindyhoppande klänningsnörd med passion för trevliga saker som feminism, miljö, musik, retro/vintage och kultur. Läser till en kandidatexamen i Globala Studier i staden jag kommit att älska - Göteborg. Här skriver jag om stort och smått, argt och glatt. När andan faller på.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela