piñatapiñata

 

Det är inte bara en fantastisk och superrolig upplevelse det här att vara långt hemifrån i ett annat land. Trots att jag vet att det är bra att vara utanför sin comfort zone så betyder inte det att det alltid känns sådär jävla gött för det. Inte än i alla fall. Det är så lätt att i en blogg måla upp en perfekt bild där allting bara är SÅ HIMLA KUL hela tiden. Man skriver inte de dåliga och jobbiga sakerna för man vill inte vara en tråkig typ. Men nu är det ju så att livet inte är SÅ HIMLA KUL hela tiden, varje dag. Ibland har man dåliga dagar och de behöver också få synas. För annars går vi alla runt och tror att ”alla andra” har det så mycket bättre och så mår vi dåligt över att vi inte har det lika bra. Vi glömmer bort att ”alla andra” också har sina problem att jobba med. Alla har vi våra typer av ångest, oro, neuroser, dåliga tankemönster och konstiga funderingar. Och jag tror att det är jätteviktigt att prata om det. Särskilt nu när vi lever i ett samhälle där den psykiska ohälsan ökar allt mer. Vi måste krossa den där perfekta fasaden och inse att vi alla har vårt bagage. Att vi är mänskliga. För annars kommer stressen och pressen kring att försöka vara normal att förstöra oss. Så…

 

Ikväll känner jag mig ensam och nere. Jag trodde det skulle vara lätt att träffa människor när man bor på campus. Att det skulle vara som på folkis där alla samlades och drack te i köket eller hängde framför Scrubs i allrummet. Här finns inget kök eller allrum där folk hänger, och det bor 440 personer i mitt hus. Det blir liksom inte lika personligt. Att gå till matsalen själv är inte heller så roligt. Det är alltid flera andra som sitter själva så det är inget konstigt, det blir ju så när man har olika tider, olika klasser.  Jag vet det, rent logiskt. Men magen säger något annat. Magen lyssnar på känslorna och de svajar som en fjäder i vinden. Ensamheten blir extra påtaglig när man sitter själv i en stor sal med massvis av människor som sitter och skrattar tillsammans. Då är det svårt att vara rationell. Då känner man sig bara liten.

 

Det är inte bara ensamhetskänslan heller. Jag tycker även att det är fruktansvärt jobbigt att behöva gå in själv i ett sådant stort rum med så mycket människor. Trots att jag vet att det på sin höjd är två personer som ens noterade min entré så känns det som att varenda ögonpar i rummet bränner på min rygg. Som att alla sitter och dömer mig. Det här är något som jag jobbat länge med att försöka bli av med, eftersom det har gett mig mycket ångestkänslor genom åren, men det är ett jäkligt envist tankemönster som inte är lätt att bryta. Som tur är har det blivit betydligt bättre, men när man är i en sådan utsatt situation som nu, där jag är långt ifrån mina egna vänner i ett främmande land där alla talar ett annat språk så är man inte riktigt lika stark som vanligt.

 

Först tänkte jag att jag bara skulle rycka upp mig från den här låga känslan. Sen tänkte jag, nej. Om jag nu känner så här, så gör jag det, och då tänker jag minsann låta det skölja över mig. För jag KÄNNER mig ju faktiskt nere. Och då tänker jag banne mig vara lite ledsen utan att skämmas. Nu ska jag lägga mig på sängen och läsa och lyssna på sorgliga låtar och sakna alla där hemma så det skriker om det. Och imorgon när jag vaknar kommer det säkert kännas mycket bättre och jag kommer antagligen skratta åt det här inlägget inom en snar framtid.