piñatapiñata

I dagarna har jag läst en del om Australien. Ni förstår, de har det hett om öronen just nu. Fruktansvärt hett. Så hett att meterologerna behövt lägga till två nya färger på temperaturkartan eftersom det aldrig varit så varmt förut. Vi snackar runt 50 grader. Kraftiga skogsbränder sveper över landet och har dödat tusentals boskapsdjur. Paradoxalt nog är Australien världens största kolexportör. Förbränning av kol för vår produktion, vår uppvärmning, vår transport etc. är en bidragande faktor till det scenario som nu utspelar sig i landet. Men det är det ingen som pratar om. Att det brinner och är kvävande varmt verkar mest vara otur, sånt som händer lite då och då (vilket det förvisso gör i Australien pga värmeperioder, men aldrig så här extremt).  Jag sitter och läser artikel efter artikel och förvånas över att ingen tar upp problemet. Att ingen drar kopplingar till varför det sker. Det var först när jag läste Martina Krügers (Greenpeace) inlägg här som någon tog upp kopplingen. Som skrev att det inte är något som bara händer, att ojdå nu var det visst skogsbränder igen, utan att det faktiskt handlar om orsak och verkan. Att vi människor har ett finger med i spelet.

”Vi såg tornados av eld som kom emot oss och helt plötsligt var det eld överallt, säger Tim Holmes, Bonnie Walkers pappa och morfar till barnen. För att undkomma elden tog då morföräldrarna med sig barnen ned till ett närliggande vattendrag där de klättrade i vattnet och tog skydd under en brygga. De yngsta barnen bars av morföräldrarna medan de äldre syskonen hjälpte varandra. Så gömde de sig för lågorna i tre timmar, medans hus och träd brann och exploderade runt omkring dem.” (Svenska Dagbladet)

Det handlar inte om skrämselpropaganda, det är inte längre ett dystopiskt framtidsscenario. Konsekvenserna av klimatförändringarna syns redan. Men jag slutar aldrig förvånas av Den Stora Förnekelsen som världen lyckas fortsätta leva i trots att vi ser bevis efter bevis på att vårt agerande får drastiska konsekvenser.

Idag släcker vi lamporna efter oss, tar en vegetarisk paj, skippar att köpa den där tröjan som vi egentligen inte behöver och så funderar vi lite på vår livsstil och gör lite konsekvensanalyser därpå. Och så hoppas vi på att de människor som sitter på de tunga matkpositionerna får en ”Aha!”-upplevelse inom en snar framtid. För det är banne mig inte för sent, och jag tänker aldrig sluta hoppas på att vi kan ändra situationen!

(Skulle postat detta igår, men eftersom mitt trådlösa internet är muppigt så det förslår så kommer det idag istället. Tänk lördagkväll när ni läser)

Nu har jag varit i Halifax i en vecka och två dagar. Saker och ting börjar klarna och någon slags vardagslunk börjar utkristallisera sig. Det är inte längre ”timme för timme”, strikt överlevnadsmode som gäller. Man börjar kunna koppla av och se lite längre in i framtiden. Känns rätt skönt.

Dagens lördag var en heldag av rang. Den bestod av tre moment. Det första var en introduktion till det kanadensiska publivet. Men, det finns en liten knorr i denna berättelse. Det är nämligen så att det finns ett fenomen här i staden. Man går nämligen till ett ställe som heter Split Crow på lördagar. Inget konstigt än så länge. Knorren är att man gör det klockan tio på morgonen. Ja, ni hörde rätt. Imorse stod vi, tillsammans med drygt sextio andra, alltså och köade i minusgrader i en timme bara för att vara säkra på att få ett bord när stället väl öppnade klockan elva. Det var som att köa till en Rolling Stones konsert. Eller den senaste Twilight-filmen. Eller senaste Bieber-skivan. Hajpen, ni förstår, hajpen! Sen beställdes det in pitchers (=kannor med öl) och ”frukostar” av alla de slag. Främst av det fetare slaget. Det är mycket ägg, bacon och pommes här. Jag körde fish and chips. Bildbevis följer senare. Det var vad jag skulle kalla ”en stadig frukost”.  Traditionen bjuder att man hänger där tills klockan slår fyra, då det är dags för ”Power Hour” (visst vill man typ growla lite sådär brunstigt efter man sagt det?) vilket innebär att ölen blir jättebillig. Typ. Sen drar man lämpligen vidare ut för att starta lördagskvällen. Jag är inte riktigt så tuff, så jag och Louise lämnade fylleskutan efter tre trevliga timmar.

Moment två bestod av att vi därefter ägnade oss åt lite gammal hederlig shopping. Vi åkte till ”the mall” för att få tag på lite mer kläder. Även jag gjorde en hedervärd insats med min packning så är det fortfarande lite som saknas. Jag är ju ingen ”shoppare” i vanliga fall. I själva verket tycker jag ganska ofta att köpcenter är helvetet på jorden (och helvetet för jorden – sett till konsumtionens påverkan på vår planet osv..). Men idag uppskattade jag faktiskt att shoppa. Det är mycket här som är annorlunda mot hemma, och det är ganska påfrestande att vara i en kultur som man inte riktigt har grepp om. Men att shoppa, det gör man minsann precis som hemma. Så det var skönt att pausa hjärnan lite och samtidigt få med sig lite trevliga saker till rummet på köpet.

Moment tre var det jag precis kommit hem ifrån. Nämligen lindy hop- premiären!! Jag lyckades få med mig Louise på en gratis nybörjarkurs och det var så himla roligt! Hon var en naturbegåvning! Och jag blev alldeles sådär euforiskt lindylycklig som jag blir efter nästan varje gång jag dansat. Vi stannade kvar efter kursen och dansade och pratade med massvis av trevliga människor. Jag registrerade mig för terminen och kommer gå på lektioner (förhoppningsvis) varje lördag! Återigen blev jag rörd av att se hur dansen för oss samman och hur mycket glädje den ger oss. Återigen fascineras jag över dansens universalitet, hur den överbrygger nationsgränser, förenar människor som annars kanske aldrig hade mötts och ger oss ett redskap att kommunicera med varandra. Men framförallt – hur lyckliga människor är i dansen. Det är vackert!

Här skulle det egentligen kommit lite bilder, men eftersom det trådlösa nätverket inte vill jag som vill så får det bli en annan dag! Men en bild blir det! Eftersom det har kommit mer och mindre subtila hot och påtryckningar för bildbevis på Hogwartsmatsalen lyckades jag igår få med mig en bild på den. Det är en ganska dålig bild, så ni får inte kölhala mig efter att besvikelsen från de ouppfyllda förväntningarna har sköljt över er. Det är en taskig vinkel, okej? Det kanske blir som Parissyndromet (att människor, främst japaner, blir så besvikna över att paris inte lever upp till deras förväntningar att de måste gå i terapi.) fast Shirreff Hall-syndromet istället? I så fall finns jag tillgänglig för terapisessioner över Facebook. Det är bara att boka en tid!

Hej kompisar! Vet ni ens vart jag är någonstans? Halifax är ju inte direkt en världsmetropol. Tänkte att jag skulle visa er. Titta här på kartan. Där stjärnan är, där är jag! Längst ut vid kusten, i provinsen Nova Scotia.

Idag gick jag och Louise ut till Point Pleasant, så långt ut vid kusten man kan komma. Där stod vi, med hela Atlanten framför våra fötter. Det var rätt mäktigt.

Kanada är vansinnigt stort. Världens näst största land till och med (efter Ryssland). Det skulle få plats cirka 22 stycken Sverige i Kanada. Det är dock ganska glest med folk. Detta är en dålig ekvation för möjligheten att transportera sig runt i landet. Eftersom det är så få människor är det inte lönsamt att ha ett väl utbyggt tågsystem vilket gör att människor är lämnade till bilen eller flyget. En tjej berättade att hon och två vänner hade kört i 56 timmar för att komma till skolan. Helt plötsligt känns SJ inte lika värdelöst.

Det är inte bara en fantastisk och superrolig upplevelse det här att vara långt hemifrån i ett annat land. Trots att jag vet att det är bra att vara utanför sin comfort zone så betyder inte det att det alltid känns sådär jävla gött för det. Inte än i alla fall. Det är så lätt att i en blogg måla upp en perfekt bild där allting bara är SÅ HIMLA KUL hela tiden. Man skriver inte de dåliga och jobbiga sakerna för man vill inte vara en tråkig typ. Men nu är det ju så att livet inte är SÅ HIMLA KUL hela tiden, varje dag. Ibland har man dåliga dagar och de behöver också få synas. För annars går vi alla runt och tror att ”alla andra” har det så mycket bättre och så mår vi dåligt över att vi inte har det lika bra. Vi glömmer bort att ”alla andra” också har sina problem att jobba med. Alla har vi våra typer av ångest, oro, neuroser, dåliga tankemönster och konstiga funderingar. Och jag tror att det är jätteviktigt att prata om det. Särskilt nu när vi lever i ett samhälle där den psykiska ohälsan ökar allt mer. Vi måste krossa den där perfekta fasaden och inse att vi alla har vårt bagage. Att vi är mänskliga. För annars kommer stressen och pressen kring att försöka vara normal att förstöra oss. Så…

Ikväll känner jag mig ensam och nere. Jag trodde det skulle vara lätt att träffa människor när man bor på campus. Att det skulle vara som på folkis där alla samlades och drack te i köket eller hängde framför Scrubs i allrummet. Här finns inget kök eller allrum där folk hänger, och det bor 440 personer i mitt hus. Det blir liksom inte lika personligt. Att gå till matsalen själv är inte heller så roligt. Det är alltid flera andra som sitter själva så det är inget konstigt, det blir ju så när man har olika tider, olika klasser.  Jag vet det, rent logiskt. Men magen säger något annat. Magen lyssnar på känslorna och de svajar som en fjäder i vinden. Ensamheten blir extra påtaglig när man sitter själv i en stor sal med massvis av människor som sitter och skrattar tillsammans. Då är det svårt att vara rationell. Då känner man sig bara liten.

Det är inte bara ensamhetskänslan heller. Jag tycker även att det är fruktansvärt jobbigt att behöva gå in själv i ett sådant stort rum med så mycket människor. Trots att jag vet att det på sin höjd är två personer som ens noterade min entré så känns det som att varenda ögonpar i rummet bränner på min rygg. Som att alla sitter och dömer mig. Det här är något som jag jobbat länge med att försöka bli av med, eftersom det har gett mig mycket ångestkänslor genom åren, men det är ett jäkligt envist tankemönster som inte är lätt att bryta. Som tur är har det blivit betydligt bättre, men när man är i en sådan utsatt situation som nu, där jag är långt ifrån mina egna vänner i ett främmande land där alla talar ett annat språk så är man inte riktigt lika stark som vanligt.

Först tänkte jag att jag bara skulle rycka upp mig från den här låga känslan. Sen tänkte jag, nej. Om jag nu känner så här, så gör jag det, och då tänker jag minsann låta det skölja över mig. För jag KÄNNER mig ju faktiskt nere. Och då tänker jag banne mig vara lite ledsen utan att skämmas. Nu ska jag lägga mig på sängen och läsa och lyssna på sorgliga låtar och sakna alla där hemma så det skriker om det. Och imorgon när jag vaknar kommer det säkert kännas mycket bättre och jag kommer antagligen skratta åt det här inlägget inom en snar framtid.

1. 
    
   Älskar mina pluggkoftor!! Fast jag känner mig lite malplacerad när jag kommer i min brittiska preppylook och alla andra går i uggs, mjukisbrallor och DAL-hoodies (okej, inte alla men nästan..). Och jag som trodde att jag var on the spot med min pluggstil!